Problem med könsidentiteten

Får jag vara intergender när jag är kvinna, lever som kvinna, ser ut som en kvinna? Kan jag vara intergender när allt med min person är kvinnligt och feminint och min partner är en heterosexuell man? Kan jag vara intergender när nästan allt i mitt liv upprätthåller tvåkönsnormen? Hur är man ens intergender?

Min könsidentitet känns som ett fängelse, men jag vet inte vad som skulle vara bättre. Kanske är det i själva verket det som är att vara kvinna?

Annonser

Könsidentitetskris

Som barn var jag varken särskilt flickig eller pojkig. Ingen skulle ha beskrivit mig som pojkflicka, men knappast heller som en liten prinsessa. Jag kan inte påstå att jag kände mig som en flicka, men jag visste att jag var det. För mig (och jag antar för de flesta barn?) var könet bara fysiskt, förutom att jag blev behandlad som en flicka, det vill säga inte på samma sätt som mina bröder. Vuxna ville till exempel aldrig att de skulle vara söta i fina kläder och de fick häftiga leksaker när de fyllde år.

När jag var åtta år fick jag bröst. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja dem, kutade med ryggen, valde mina tröjor med omsorg. Brösten var så oerhört genanta eftersom jag var så ung! Åttaåringar hade väl inte bröst heller?! Dessutom var många killar i klassen så bröstfixerade. Jag ville inte tänka på vad som skulle hända om de upptäckte mina.

Mensen kom vid tolv års ålder och kroppen förvandlades så fort att jag inte hängde med! Män började se på mig på ett annat sätt. De såg på min kropp som om den vore sexuell trots att så verkligen inte var fallet. Det kändes inte rätt att de kunde titta på och fantisera om min kropp utan tillåtelse. Samhället såg mig som kvinna och brydde sig inte ett dugg om vad jag själv tyckte.

Jag kände mig mycket obekväm med att bli kvinna mot min vilja, och då menar jag inte den fysiska utvecklingen (trots att den var smärtsam nog med mens- och bröstvärk) utan att min omgivning började behandla mig som om jag vore en. Jag blev intvingad i en mall där inte hela jag fick plats och jag var tvungen att börja spela en roll.

Jag visste inte hur jag skulle hantera tvånget, men jag visste hur det gick för folk som var annorlunda på min skola. Jag bestämde mig för att till varje pris dölja mina känslor angående min könsidentitet, och istället låtsas vara tjej. Jag delade upp mig. Inuti kunde jag tillåta mig att vara mig själv, men utsidan använde jag som ett redskap för att dölja insidan. Utsidan blev tonårstjej, och det är som bekant lika med allmän egendom i vårt samhälle.

Samtidigt som jag lät samhället behandla mig som kvinna funderade jag över vad jag egentligen var. Man? Hemska tanke! Barn? Kändes inte heller aktuellt. Jag försökte föreställa mig mig själv i olika kroppar, men kände äckel både inför att ha manskropp och kvinnokropp. Det kändes vulgärt att andra skulle veta vad jag hade för kön utan att jag själv berättat det. Jag ville vara varken eller. Jag ville bli behandlad som varken eller. Jag upptäckte orden intergender och hen och de kändes genast relevanta. Nu visste jag vad jag var på insidan, men det spelade knappt någon roll så länge samhället fortsatte behandla mig som kvinna och det skulle fortsätta så länge jag såg ut som en. Hur kunde jag sluta med det? Det fanns bara en lösning. Jag bestämde mig för att svälta bort min kvinnokropp. Jag gick på högstadiet, men när jag började på gymnasiet skulle bröst och höfter vara borta och i kombination med en androgyn stil skulle ingen stämpla mig som kvinna mer. Det var en vattentät plan, tyckte jag.

Ätstörningar fick jag, men androgyn blev jag inte. Till slut vande jag mig vid att vara kvinna. Jag vande mig vid att ständigt bli definierad och pådyvlad en könsidentitet. Men jag känner fortfarande som jag gjorde när jag var tolv: jag är kvinna för att jag behandlas som det.