Hjärtefrågor

Feminismen är allomfattande. Jag kan inte skilja mina feministiska värderingar från min miljömedvetenhet eller mitt intresse för historia. Världen är inte uppdelad på det sättet. Därför är det svårt att välja ut en hjärtefråga; alla frågor leder vidare till nya. Men jag ska göra ett försök.

För några år sedan var jag tonårstjej. När jag slutade vara tonårstjej hade jag varit det i mer än en tredjedel av mitt liv. Under den perioden stötte jag på en mängd problem som jag var tvungen att hantera. Då var jag ensam i världen och jag var tvungen att själv hitta lösningar, som ofta inte fungerade.

Vad jag inte visste var att oerhört många andra tonårstjejer kände likadant. Jag trodde att mina ätstörningar var ett personligt problem som jag som individ hade och att bästa sättet att hantera bi- och homofobi var att gömma mina känslor så långt in i mig själv att de nästan försvann.

Jag vill att tonårstjejer ska få verktyg att möta de nya situationer de ställs inför.

Jag vill att de när de är på studiebesök på ungdomsmottagningen får varsin liten vibrator, inte ett tiopack kondomer.

Jag vill att kuratorn frågar ”vem är det du önskar att du skar i?” istället för ”varför känner du att du måste straffa dig själv?” när de visar sina strimmiga armar.

Jag vill att deras föräldrar anmäler dem till en kurs i självförsvar istället för att menande fråga vilka signaler de egentligen tror att de sänder ut med de där utmanande kläderna.

Tonårstjejer är min hjärtefråga.

Könsidentitetskris

Som barn var jag varken särskilt flickig eller pojkig. Ingen skulle ha beskrivit mig som pojkflicka, men knappast heller som en liten prinsessa. Jag kan inte påstå att jag kände mig som en flicka, men jag visste att jag var det. För mig (och jag antar för de flesta barn?) var könet bara fysiskt, förutom att jag blev behandlad som en flicka, det vill säga inte på samma sätt som mina bröder. Vuxna ville till exempel aldrig att de skulle vara söta i fina kläder och de fick häftiga leksaker när de fyllde år.

När jag var åtta år fick jag bröst. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja dem, kutade med ryggen, valde mina tröjor med omsorg. Brösten var så oerhört genanta eftersom jag var så ung! Åttaåringar hade väl inte bröst heller?! Dessutom var många killar i klassen så bröstfixerade. Jag ville inte tänka på vad som skulle hända om de upptäckte mina.

Mensen kom vid tolv års ålder och kroppen förvandlades så fort att jag inte hängde med! Män började se på mig på ett annat sätt. De såg på min kropp som om den vore sexuell trots att så verkligen inte var fallet. Det kändes inte rätt att de kunde titta på och fantisera om min kropp utan tillåtelse. Samhället såg mig som kvinna och brydde sig inte ett dugg om vad jag själv tyckte.

Jag kände mig mycket obekväm med att bli kvinna mot min vilja, och då menar jag inte den fysiska utvecklingen (trots att den var smärtsam nog med mens- och bröstvärk) utan att min omgivning började behandla mig som om jag vore en. Jag blev intvingad i en mall där inte hela jag fick plats och jag var tvungen att börja spela en roll.

Jag visste inte hur jag skulle hantera tvånget, men jag visste hur det gick för folk som var annorlunda på min skola. Jag bestämde mig för att till varje pris dölja mina känslor angående min könsidentitet, och istället låtsas vara tjej. Jag delade upp mig. Inuti kunde jag tillåta mig att vara mig själv, men utsidan använde jag som ett redskap för att dölja insidan. Utsidan blev tonårstjej, och det är som bekant lika med allmän egendom i vårt samhälle.

Samtidigt som jag lät samhället behandla mig som kvinna funderade jag över vad jag egentligen var. Man? Hemska tanke! Barn? Kändes inte heller aktuellt. Jag försökte föreställa mig mig själv i olika kroppar, men kände äckel både inför att ha manskropp och kvinnokropp. Det kändes vulgärt att andra skulle veta vad jag hade för kön utan att jag själv berättat det. Jag ville vara varken eller. Jag ville bli behandlad som varken eller. Jag upptäckte orden intergender och hen och de kändes genast relevanta. Nu visste jag vad jag var på insidan, men det spelade knappt någon roll så länge samhället fortsatte behandla mig som kvinna och det skulle fortsätta så länge jag såg ut som en. Hur kunde jag sluta med det? Det fanns bara en lösning. Jag bestämde mig för att svälta bort min kvinnokropp. Jag gick på högstadiet, men när jag började på gymnasiet skulle bröst och höfter vara borta och i kombination med en androgyn stil skulle ingen stämpla mig som kvinna mer. Det var en vattentät plan, tyckte jag.

Ätstörningar fick jag, men androgyn blev jag inte. Till slut vande jag mig vid att vara kvinna. Jag vande mig vid att ständigt bli definierad och pådyvlad en könsidentitet. Men jag känner fortfarande som jag gjorde när jag var tolv: jag är kvinna för att jag behandlas som det.

Genomskinliga blusar

”Om tjejer nu inte gillar att man kollar på deras bröst, varför har de då genomskinliga toppar?” undrade pojkvännen för några dagar sedan när det var riktigt soligt och varm ute och vi passerade några tjejer med mindre täckande kläder. Jag antar att pojkvännen kollade eftersom han tillade ”nää jag köper inte det”.

Detta är en oerhört komplex och svår fråga. Haha nä! Det är det verkligen inte! Det är en fråga om respekt och uppfostran.

Det kommer alltid finnas sådant eller sådana man vill betrakta lite extra. Personer som ser annorlunda ut, som beter sig annorlunda, som man finner attraktiva. När man pratar med någon som har en enorm finne i ansiktet och man verkligen måste anstränga sig för att inte stirra. Bara för att man vill titta betyder inte det att man ska titta.

Det är helt okej att se en annan person, men inte att ogenerat stirra. Det går faktiskt till och med att spana in någon på ett respektfullt sätt, men låt för säkerhets skull bli. Vissa personer tror dock att det endast finns ett sätt att titta på, men alla som någon gång blivit betraktade vet att det inte stämmer. Ibland känns det som att någon tagit på en, trots att hen bara tittat. Ibland kan man läsa någons tankar genom att se hens blick.

Tjejer med genomskinliga kläder har nog inget emot att brösten syns, de förväntar sig inte att killar ska blunda när de går förbi, men de har rätt att inte bli utstirrade. Och vad gäller stirrande killar, det spelar ingen roll hur påklädd man är, de kan med sina blickar få en att känna sig antastad om man så går klädd i regnställ.

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Jag kan inte minnas att jag haft några fördomar om feminismen innan jag blev feminist själv, eftersom jag inte minns att jag någonsin inte varit feminist. Däremot trodde jag länge att alla var feminister! Alltså alla jag tyckte var någorlunda vettiga. Så var icke fallet. Många av mina vettiga menade att feminister kämpade för något som redan fanns (jämställdhet mellan könen), kämpade för införande av matriarkat, ville utrota män, var fula och arga eller hade blivit svikna av män och blivit bittra. Det var ett tråkigt uppvaknande att inse att så många missförstått feminismen, men i och med det blev jag ännu mer övertygad om att den behövs!

2. Det här är feminism inte för mig…

Det minst feministiska sammanhang jag någonsin varit i är grundskolan.

Lågstadiet

Jag fick lära mig att jag kunde vara ett straff. De stökiga pojkarna fick sitta bredvid de tysta flickorna om de inte skötte sig. Jag hade aldrig varit en del av någon annans bestraffning förut och jag kände mig mer som en sak än som en människa. Jag fyllde samma funktion som linjalen gjorde när mormor var liten.

Jag fick lära mig vad som händer men stökiga flickor. Vi hade en stökig flicka i min klass. Hon straffades inte på samma sätt som pojkarna, nej hon trakasserades verbalt av lärarna tills hon bröt ihop och grät, mitt i klassrummet med klasskamraterna som publik. Hennes uppförande var inte värre än pojkarnas på något sätt. Hon skrattade för högt och småpratade när det skulle vara tyst men det hon straffades hårdast för var att hon försvarade sig mot pojkarnas elaka kommentarer. ”Bara för att X uppför sig illa betyder det inte att du behöver göra det också!” sa lärarna och kunde fortsätta mobba henne med gott samvete.

Mellanstadiet

Min klassföreståndare på mellanstadiet försökte ta tag i sexism och rasism. Hon blev upprörd av orättvisorna hon såg bland barnen och jobbade aktivt för att öppna våra ögon och få oss att ändra vårt beteende, och hon pratade med föräldrarna om samma saker. Men föräldrarna bestod av yrkesmässigt framgångsrika män och deras stöttande fruar. De föraktade henne, hon var bara en ”hysterisk fröken” och ”helt galen”. Barnen tog över fädernas förakt och gjorde narr av läraren.

Det fanns en homosexuell lärare på skolan. Jag hade inga lektioner med honom så jag vet inte vad han fick höra själv, men bakom ryggen på honom sades oerhört homofoba och kränkande saker. Riktigt rått språk användes och om jag inte hade hört det själv hade jag haft svårt att tro att tioåringar kan vara så fördömande.

Åh, i mellanstadiet lärde jag mig kvinnoförakt! Det började på lågstadiet med ”tjejträet” i brännboll, men på mellanstadiet fick jag verkligen lära mig att tjejig betydde mesig och att det var det värsta en kille kunde vara. Man kunde också förolämpa tjejer genom att kalla dem tjejiga. Allt tjejer gillade var töntigt. Musiken, böckerna, tv-programmen, allt.

Högstadiet

På biologin fick jag lära mig att homosexualitet är onaturligt. Läraren sa det flera gånger, men den första gången kändes det som att jag blivit slagen. Sedan vande jag mig.

Tjejer omnämndes som horor och fittor och killar som bögar, både när folk ville förolämpa andra men också på skämt. Man skulle kunna säga att ”det var högt i tak” eller ”en grov jargong”, som man ofta gör när man vill försvara machokultur. När jag blev trakasserad trodde jag att det berodde på att att jag var annorlunda, men nu vet jag att det bara var en ursäkt i ett hårt patriarkalt maktspel.

När jag upptäckte att tjejen jag var hemligt kär i skar sig frågade jag läraren som hade ”tjejsnack” med vår klass om vi inte kunde prata om självskadebeteende. Det kunde vi inte, svarade hon, eftersom andra då kunde få samma idé. Jag ville bara få hjälp av en vuxen jag litade på att förstå något så obegripligt som självskadebeteende. Men av hennes svar förstod jag att det var tabu, så jag testade själv istället. Och det var underbart. Dagarna blev lättare för på kvällarna kunde jag få ångesten att försvinna genom att skada mig själv.

Patriarkatet gör en sjuk

Ett par månader efter studenten ringde jag Sjukvårdsupplysningen. Jag stod inte ut längre. ”Jag, jag vet inte vad jag ska göra, jag tror jag har, att jag har… bulimi…” stammade jag fram i telefonen. ”Vad ska jag göra?” Sjuksköterskan i telefonen tipsade mig om en mottagning jag kunde ringa till. Jag skulle inte behöva gå via Vårdcentralen, vilket var en himla tur, för det hade jag aldrig klarat av. Så fort jag lagt på ringde jag ätstörningsmottagningen. Jag visste att jag antagligen inte skulle skulle lyckas samla mod en gång till. Efter ett halvår fick jag börja i KBT. Min psykolog och jag gjorde scheman och sakta men säkert började energin komma tillbaka. De första veckorna var som väntat fruktansvärda, men sedan blev det faktiskt bättre. Vi fokuserade mest på mitt beteende, men också en del på mina tankar. Mina ätstörningar var ett personligt problem som jag hade med mig själv. Det var jag som inte var nöjd med mig själv, det var jag som var tvungen att omvärdera mina tankar kring skönhet och hälsa, och framför allt måste jag sluta vara så hård mot mig själv.

Jag önskar att min psykolog pratat om kvinnoförakt, om kvinnokroppen som patriarkatets smycke, om min sjukdom som ett symptom på ett förtryckande samhälle. Jag var redan feminist sedan flera år, men när jag var sjuk kunde jag inte få ihop patriarkatet med mina ätstörningar. Mina analyser sträckte sig till samhället är utseendefixerat, fetma är en folksjukdom och det är inte konstigt att man vill se ut som framgångsrika personer, det vill säga inte särskilt långt. Det krävs en feministisk analys analys för att förstå ätstörningar. Med en sådan inser man att problemet är större än en själv, det är kollektivt och måste hanteras på ett annat sätt. Jag blev sjuk för att jag inte klarade av att hantera ett förtryckande samhälle. Det säger mer om samhället än om mig.

En vanlig vinterkväll

Det är vinter och kväll. Ingen snö och därför kolsvart. Jag är 16 och ensam på väg hem. Jag är den enda som går av bussen vid min hållplats. Av någon anledning kan jag inte gå samma väg som jag brukar. Istället för att korsa det lilla torget måste jag gå längs med butikerna. Det är en smal plattform med staket på ena sidan och butikernas fasad på andra. När jag går upp för trappan som leder till den känner jag närvaron av en annan person. Plötsligt går en man precis bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, men jag hör hans steg och andetag nära nära. När jag skyndar på stegen gör han det med.  Mina sinnen är helt fokuserade på den okända mannen och det enda jag upplever är hans närvaro. Jag tänker att ingen kan se mig. Torget är avskärmat, ingen kan se mig förrän jag passerat husets hela långsida. Det är tre butiker. Jag går förbi den första och även den andra. Sedan ser jag hur hans hand förs framåt. Jag ser den bredvid min midja och sedan är den snett framför mig. Jag håller andan, trycker armarna mot kroppen, drar axlarna mot öronen, tänker att jag är i hans famn fast han inte rör mig. Snart är jag fångad tänker jag.

Då tar han tag i den tredje butikens dörrhandtag och går in.

Jag skakar, svettas, mår illa, förstår inte. Han är borta. Jag är ensam igen. Då skäms jag, för enda anledningen till min rädsla är hans kön. Och han kan ju inte rå över sitt kön. Men det kan inte jag heller.