Rädslan i bifobi

Bifobi är, liksom homofobi, ingen fobi enligt den medicinska definitionen. Spindelfobi eller torgskräck innebär en förlamande överdriven rädsla medan bifobi bland annat består av oförståelse, förakt, misstro och förnekelse.

Men jag hävdar att rädsla ändå utgör en stor del av bifobi. Monosexuella kan inte helt förstå vår sexualitet och det gör dem rädda. I ett förhållande mellan en bisexuell och en monosexuell känner den monosexuella en rädsla för att inte räcka till, sexuellt eller emotionellt. Tanken om att den bisexuella har ett behov som inte tillgodoses ligger latent hos den monosexuella under större delen av förhållandet men blommar ut ibland, oftast när någon annan del av förhållandet knakar.

Som bisexuell vill man troligtvis lindra sin partners rädsla och försäkra hen om att hen visst räcker till. Men det är inte varje enskild bisexuells ansvar att trösta osäkra bifober, hur mycket vi än älskar dem. Det är upp till bifoberna själva att ta itu med sina rädslor och fördomar och inte utmåla oss som potentiellt otrogna och opålitliga.

Att ens partner uttrycker oro över vad ens sexualitet kan få för konsekvenser för förhållandet känns givetvis kränkande men också genant. Det är pinsamt att vara en person andra känner att de inte kan lita på och det är inte säkert att man orkar söka stöd hos sina vänner, vilket bidrar till att problemet hålls hemligt och det är lätt att tro att detta är något privat som bara drabbat en själv och ens partner. Men det här är inget individuellt problem, det är en viktig komponent i förtryckarstrukturen bifobi som kommer av att bisexuella gång på gång framställs som mer experimentella, promiskuösa och omogna än monosexuella.

I alla förhållanden kan givetvis rädslan om att någon ska träffa en ny finnas. Skillnaden mellan vanlig osäkerhet och bifob rädsla är att bisexualitet i sig, till skillnad från homo- och heterosexualitet, framställs som ett hot mot förhållandet.

Vardagsbifobi

– Nä jag vill inte vara tillsammans med en bitjej. Man vet liksom att hon inte är nöjd, hon kommer alltid vilja ha en kille också.

– Folk säger bara att de är bi för att de vill ha uppmärksamhet.

– Man får faktiskt välja! Antingen är man homo eller hetero!

– Det är normalt att testa sig fram men sedan upptäcker man om man gillar killar eller tjejer.

– Hur kan du vara bi när du har pojkvän? Du är väl bara kär i honom?

– Man kan väl inte säga att man är bi om man inte varit med båda könen!

– Haha hon är inte bi, hon är bara lösaktig! Fast det är väl samma sak!

Sanningen om sex

Första gången jag hade sex förstod jag inte att jag hade sex. Det var mycket förvirrande. Jag hade aldrig känt något som helst intresse för en annan persons könsorgan. Jag hade varit attraherad av lite olika människor, men vad gäller könsorgan hade jag bara känt äckel, om något. Eftersom sex innebar kuk i fitta penis i slida korven i brödet tåget i tunneln fisken på kroken hade jag försonats med tanken på att gå igenom livet som oskuld, även om jag förstod att det inte var helt socialt accepterat. Jag begrep, tack och lov för det är ingen självklarhet bland unga tjejer, att vill man inte ha sex så behöver man inte.

Så hamnade jag i säng med en annan person, en tjej, lika oerfaren som jag själv, och det var inte frågan om att stoppa in några kroppsdelar i några andra. Hennes fitta var bara en del av henne och ett hjälpmedel i jakten på njutning, precis som min. Jag visste inte vad jag gjorde men det hann jag inte fundera på då. Dagen efter gjorde jag däremot det, ordentligt. Jag visste ju att två tjejer kunde ha sex, men jag hade aldrig brytt mig om att ta reda på hur. Jag hade bara utgått från att någonting skulle stoppas in, kanske fingrar? Oralsex trodde jag bara killar gillade att få (och att ge). Som de flesta andra hade jag sett (hetero)sex på film. Man får ju aldrig faktiskt se vad de gör (att det är penetrationssex förstår man), men rätt ofta får man se hur känslorna tar sig uttryck i ansikten och händer, och kanske var de uttrycken likadana i tjejtjejsex? Men våra ansikten och händer hade inte gjort likadant som på filmerna, inte i närheten. Allt pekade på att det jag varit med om inte var sex, men jag kunde inte släppa känslan. Känslan av att vara så otroligt upphetsad att man nästan förlorar fast form, av att få genom att ge, av att vi är svaret och tiden står still och kunna se med huden och bara mer! Den känslan fick mig ändå att överväga om det inte var sex trots allt. Vi bestämde tillsammans att det var det.

Jag tänker ibland på vilken tur det var att första gången var med en tjej. Jag var tvungen att omdefiniera min förståelse av sex och på samma gång reflektera över min egen sexualitet. Det var en välsignelse att inte veta hur man gjorde, för då kunde vi inte göra fel. Vi behövde inte göra något för att ”det är så det går till” utan allt fick styras av våra egna viljor där och då. Tänk om första gången hade varit med en penetrationsgalen tonårspojke. Det hade bara befäst idén om tåget i tunneln och jag hade kanske aldrig insett att det inte är sex för mig.

Avvikande utan att det märks

Jag lever i ett heterosexuellt förhållande, men jag är inte heterosexuell. Jag försöker inte dölja min sexualitet, men det är nog sällan andra märker av den. Folks läggningar syns ju tydligast i deras val av partner, och min partner är en man. Egentligen är väl ändå sexuella läggningar en privatsak? Det är väl ingen annans angelägenhet vem eller vad som intresserar en? Det är ju sant. Jag vill inte berätta för andra om vad jag gör i sovrummet, och jag vill inte höra vad andra gör heller, undantaget ett fåtal individer jag står mycket nära.

När jag söker mig till hbtq-grupper blir jag behandlad som lesbisk. Tills det kommer fram att jag har pojkvän. Då blir stämningen lite stel ett ögonblick och några rynkar pannan lite. Inte så konstigt egentligen, de vill ju ha en heterofri zon, och så dyker jag upp och heteroar till stämningen.

Men både hetero- och homogrupperna är snälla. De säger att läggning inte spelar någon roll, alla får vara med. Och jag är övertygad om att de menar vad de säger. De bryr sig inte om min läggning, jag får vara med trots att jag är bi.

Det är bara det att trots inte känns så inkluderande.