Själviskhet, barnlängtan och att vara mamma åt sin partner

Ungefär samtidigt som jag blev fertil vaknade en barnlängtan inom mig. Det kändes nästan outhärdligt att behöva vänta till efter gymnasiet med att göra verklighet av min önskan. Jag drömde inte om jobb eller man, jag drömde om barn och ett litet hus. Även under de perioder jag använt hormonella preventivmedel har jag inbillat mig att kanske kanske blivit gravid och till och med upplevt symtom.

Jag har gått i samtalsterapi i många år. Senast gick jag hos en psykologstudent en gång i veckan tre terminer. Att gå i terapi är oerhört givande och jag önskar att jag kunde fortsätta med det, men jag har inte lika stora behov som tidigare. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv bättre och nu hade terapi snarare varit en lyx än en behandling. Något av det viktigaste jag fick lära mig tillsammans med psykologstudenten var att i högre grad prioritera mig själv och mina egna behov; att bli mer självisk helt enkelt. Jag har nu övat på detta under flera år och många gånger har det dåliga samvetet vunnit och jag har uppoffrat mig för någon annan på bekostnad av mitt eget mående.

Sakta men säkert har det dåliga samvetet dock minskat och omsorgen om mig själv ökat. I takt med detta har jag märkt att min längtan efter barn minskat. Jag har inte samma behov av att vårda någon annan och jag blir arg när folk försöker utnyttja mig. Förut kände jag att min livsuppgift var att ta hand om nära och kära men jag blev dränerad och kunde inte se mitt eget värde.

Innan jag började prioritera mig själv hade jag en pojkvän som jag vårdade som ett barn. Jag gav och gav fysiskt och psykiskt av mig själv och tillbaka fick jag tacksamhet, men nästan inget annat. Han var helt beroende av mig och eftersom jag älskade honom lät jag honom ta så mycket han behövde av mig. När jag ibland behövde hans stöd fick jag det inte. När jag mådde dåligt blev han ledsen för att jag var det, eller fick dåligt samvete och skämdes för att han trodde att han hade gjort något fel, eller drog sig tyst undan tills jag var som vanligt igen. Han reagerade precis som ett barn.

Precis som relationen med den killen föreställer jag mig föräldraskap nu. Som förälder har man inget annat väl än att ge av sig själv alltid och hela tiden, och man kan knappast räkna med stöd från barnet. Vill jag verkligen ingå en sådan relation igen?

Annonser

One thought on “Själviskhet, barnlängtan och att vara mamma åt sin partner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s