6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

när man stöter på kvinnor som tar avstånd från feminismen för att den, enligt dem, inte tar tillräcklig hänsyn till männen. De brukar beklaga sig över att feminismen inte fokuserar på frågor som att pappor har svårare att få vårdnaden om sina barn, att fler män än kvinnor begår självmord och att män som utsätts för våld och sexuellt våld i nära relationer är ännu mer utsatta än kvinnor i samma situation.

För det första har dessa kvinnor fel. Feminismen bryr sig om nämnda frågor.

För det andra är det bara oerhört sorgligt att det finns kvinnor som är så till den milda grad lojala mot sina förtryckare att de hellre försakar kampen för sina egna rättigheter än riskerar att förtryckarna förlorar några av deras.

Könsidentitetskris

Som barn var jag varken särskilt flickig eller pojkig. Ingen skulle ha beskrivit mig som pojkflicka, men knappast heller som en liten prinsessa. Jag kan inte påstå att jag kände mig som en flicka, men jag visste att jag var det. För mig (och jag antar för de flesta barn?) var könet bara fysiskt, förutom att jag blev behandlad som en flicka, det vill säga inte på samma sätt som mina bröder. Vuxna ville till exempel aldrig att de skulle vara söta i fina kläder och de fick häftiga leksaker när de fyllde år.

När jag var åtta år fick jag bröst. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja dem, kutade med ryggen, valde mina tröjor med omsorg. Brösten var så oerhört genanta eftersom jag var så ung! Åttaåringar hade väl inte bröst heller?! Dessutom var många killar i klassen så bröstfixerade. Jag ville inte tänka på vad som skulle hända om de upptäckte mina.

Mensen kom vid tolv års ålder och kroppen förvandlades så fort att jag inte hängde med! Män började se på mig på ett annat sätt. De såg på min kropp som om den vore sexuell trots att så verkligen inte var fallet. Det kändes inte rätt att de kunde titta på och fantisera om min kropp utan tillåtelse. Samhället såg mig som kvinna och brydde sig inte ett dugg om vad jag själv tyckte.

Jag kände mig mycket obekväm med att bli kvinna mot min vilja, och då menar jag inte den fysiska utvecklingen (trots att den var smärtsam nog med mens- och bröstvärk) utan att min omgivning började behandla mig som om jag vore en. Jag blev intvingad i en mall där inte hela jag fick plats och jag var tvungen att börja spela en roll.

Jag visste inte hur jag skulle hantera tvånget, men jag visste hur det gick för folk som var annorlunda på min skola. Jag bestämde mig för att till varje pris dölja mina känslor angående min könsidentitet, och istället låtsas vara tjej. Jag delade upp mig. Inuti kunde jag tillåta mig att vara mig själv, men utsidan använde jag som ett redskap för att dölja insidan. Utsidan blev tonårstjej, och det är som bekant lika med allmän egendom i vårt samhälle.

Samtidigt som jag lät samhället behandla mig som kvinna funderade jag över vad jag egentligen var. Man? Hemska tanke! Barn? Kändes inte heller aktuellt. Jag försökte föreställa mig mig själv i olika kroppar, men kände äckel både inför att ha manskropp och kvinnokropp. Det kändes vulgärt att andra skulle veta vad jag hade för kön utan att jag själv berättat det. Jag ville vara varken eller. Jag ville bli behandlad som varken eller. Jag upptäckte orden intergender och hen och de kändes genast relevanta. Nu visste jag vad jag var på insidan, men det spelade knappt någon roll så länge samhället fortsatte behandla mig som kvinna och det skulle fortsätta så länge jag såg ut som en. Hur kunde jag sluta med det? Det fanns bara en lösning. Jag bestämde mig för att svälta bort min kvinnokropp. Jag gick på högstadiet, men när jag började på gymnasiet skulle bröst och höfter vara borta och i kombination med en androgyn stil skulle ingen stämpla mig som kvinna mer. Det var en vattentät plan, tyckte jag.

Ätstörningar fick jag, men androgyn blev jag inte. Till slut vande jag mig vid att vara kvinna. Jag vande mig vid att ständigt bli definierad och pådyvlad en könsidentitet. Men jag känner fortfarande som jag gjorde när jag var tolv: jag är kvinna för att jag behandlas som det.

Knör mig i kön

Här sitter jag och njuter av mina privilegier och skäms över det. Just nu är jag verkligen i en situation där jag får fördelar på andras bekostnad.

Jag är på väg att flytta till en annan stad på grund av studier. Den kommunala bostadsförmedlingen har en kötid på flera år (liksom studentbostadsförmedlingen), men för flera år sedan visste jag inte att jag ville flytta så i det rättvisa systemet hamnar jag sist. Jag ser mig om på internet efter privatpersoner som hyr ut sina hyresrätter i andra hand eller bostadsrätter i första hand, eller söker inneboende. På den marknaden kan jag knö mig fram utan problem och hamna först i kön! Folk vill gärna hyra ut till mig eftersom jag

  • är kvinna vilket innebär att jag inte är man, och män är stökiga. De är inte lika rädda om bostaden, man kan inte lita på att de kommer sköta sig.
  • är svensk. Mitt namn är utan tvekan svenskt. Hyresvärden behöver inte bekymra sig över språkförbistringar eller kulturkrockar. Grannarna behöver inte stå ut med konstig musik eller underligt doftande mat.
  • sedan flera år är universitetsstudent vilket innebär att jag är målmedveten och ambitiös. Här är jag lite osäker på om personer med arbete går före mig eller inte. Vissa yrken kan kanske vara en nackdel? Jag trampar dock raskt förbi sjukskrivna och arbetslösa då de anses lata eller oberäkneliga.
  • har inkomst. Den är visserligen liten, men den är pålitlig. Återigen kan jag vinka hej då åt sjukskrivna och arbetslösa. Vissa av dem har högre inkomst än mig, men man kan aldrig lita på att de kommer fortsätta ha inkomst.
  • är tillräckligt gammal för att värden inte ska behöva oroa sig över störande fester och spyor i hallen men tillräckligt ung för att det inte ska vara till min nackdel att jag aldrig haft ett ”riktigt” jobb.

Så här sitter jag framför min dator och kliver över andra. Det borde inte gå till på det här sättet.

Lite om meningen med kultur

När jag upplever konst och underhållning behöver jag inte ta hänsyn till verket. Jag behöver inte läsa Den gamle och havet bara för att den är kanoniserad, eller Odyséen och Iliaden bara för att de går igen i andra verk. Jag behöver inte bortse från att det bara finns karlar i Sagan om ringen och ”njuta av äventyret”, eller ursäkta Strindberg med att han var ”ett barn av sin tid”. Jag behöver inte stå ut med homofobin, kvinnoföraktet och transfobin i Vänner bara för att det är lättsam underhållning. Jag behöver inte ta del av bildkonst, inklusive rörlig konst, där kvinnokroppen används som rekvisita.

Det finns en spridd uppfattning att man bör ha läst/sett/hört olika verk. Ofta används argumenten allmänbildning eller kulturarv. Det viktiga är inte vad man tycker om verken utan att man har tagit del av dem. Vissa bör till och med genomlidas, som till exempel Brott och straff eller Fanny och Alexander.

Vilken missuppfattning! Vi har inget ansvar gentemot konst eller underhållning! Vi är inte skyldiga att ge en bok ”en ärlig chans”! Konst och underhållning är inte värda respekt per automatik. Tröttnar du på en bok efter 80 sidor är det inte du som ska skämmas utan boken (om den kunde) som var för ointressant för att fånga din hårt uppvaktade uppmärksamhet! Och du har definitivt ingen skyldighet att låta en inskränkt eller misogyn författare tala till punkt bara för att hen lyckats med konststycket att nästla sig in i fin- eller populärkultur.

Genomskinliga blusar

”Om tjejer nu inte gillar att man kollar på deras bröst, varför har de då genomskinliga toppar?” undrade pojkvännen för några dagar sedan när det var riktigt soligt och varm ute och vi passerade några tjejer med mindre täckande kläder. Jag antar att pojkvännen kollade eftersom han tillade ”nää jag köper inte det”.

Detta är en oerhört komplex och svår fråga. Haha nä! Det är det verkligen inte! Det är en fråga om respekt och uppfostran.

Det kommer alltid finnas sådant eller sådana man vill betrakta lite extra. Personer som ser annorlunda ut, som beter sig annorlunda, som man finner attraktiva. När man pratar med någon som har en enorm finne i ansiktet och man verkligen måste anstränga sig för att inte stirra. Bara för att man vill titta betyder inte det att man ska titta.

Det är helt okej att se en annan person, men inte att ogenerat stirra. Det går faktiskt till och med att spana in någon på ett respektfullt sätt, men låt för säkerhets skull bli. Vissa personer tror dock att det endast finns ett sätt att titta på, men alla som någon gång blivit betraktade vet att det inte stämmer. Ibland känns det som att någon tagit på en, trots att hen bara tittat. Ibland kan man läsa någons tankar genom att se hens blick.

Tjejer med genomskinliga kläder har nog inget emot att brösten syns, de förväntar sig inte att killar ska blunda när de går förbi, men de har rätt att inte bli utstirrade. Och vad gäller stirrande killar, det spelar ingen roll hur påklädd man är, de kan med sina blickar få en att känna sig antastad om man så går klädd i regnställ.