2. Det här är feminism inte för mig…

Det minst feministiska sammanhang jag någonsin varit i är grundskolan.

Lågstadiet

Jag fick lära mig att jag kunde vara ett straff. De stökiga pojkarna fick sitta bredvid de tysta flickorna om de inte skötte sig. Jag hade aldrig varit en del av någon annans bestraffning förut och jag kände mig mer som en sak än som en människa. Jag fyllde samma funktion som linjalen gjorde när mormor var liten.

Jag fick lära mig vad som händer men stökiga flickor. Vi hade en stökig flicka i min klass. Hon straffades inte på samma sätt som pojkarna, nej hon trakasserades verbalt av lärarna tills hon bröt ihop och grät, mitt i klassrummet med klasskamraterna som publik. Hennes uppförande var inte värre än pojkarnas på något sätt. Hon skrattade för högt och småpratade när det skulle vara tyst men det hon straffades hårdast för var att hon försvarade sig mot pojkarnas elaka kommentarer. ”Bara för att X uppför sig illa betyder det inte att du behöver göra det också!” sa lärarna och kunde fortsätta mobba henne med gott samvete.

Mellanstadiet

Min klassföreståndare på mellanstadiet försökte ta tag i sexism och rasism. Hon blev upprörd av orättvisorna hon såg bland barnen och jobbade aktivt för att öppna våra ögon och få oss att ändra vårt beteende, och hon pratade med föräldrarna om samma saker. Men föräldrarna bestod av yrkesmässigt framgångsrika män och deras stöttande fruar. De föraktade henne, hon var bara en ”hysterisk fröken” och ”helt galen”. Barnen tog över fädernas förakt och gjorde narr av läraren.

Det fanns en homosexuell lärare på skolan. Jag hade inga lektioner med honom så jag vet inte vad han fick höra själv, men bakom ryggen på honom sades oerhört homofoba och kränkande saker. Riktigt rått språk användes och om jag inte hade hört det själv hade jag haft svårt att tro att tioåringar kan vara så fördömande.

Åh, i mellanstadiet lärde jag mig kvinnoförakt! Det började på lågstadiet med ”tjejträet” i brännboll, men på mellanstadiet fick jag verkligen lära mig att tjejig betydde mesig och att det var det värsta en kille kunde vara. Man kunde också förolämpa tjejer genom att kalla dem tjejiga. Allt tjejer gillade var töntigt. Musiken, böckerna, tv-programmen, allt.

Högstadiet

På biologin fick jag lära mig att homosexualitet är onaturligt. Läraren sa det flera gånger, men den första gången kändes det som att jag blivit slagen. Sedan vande jag mig.

Tjejer omnämndes som horor och fittor och killar som bögar, både när folk ville förolämpa andra men också på skämt. Man skulle kunna säga att ”det var högt i tak” eller ”en grov jargong”, som man ofta gör när man vill försvara machokultur. När jag blev trakasserad trodde jag att det berodde på att att jag var annorlunda, men nu vet jag att det bara var en ursäkt i ett hårt patriarkalt maktspel.

När jag upptäckte att tjejen jag var hemligt kär i skar sig frågade jag läraren som hade ”tjejsnack” med vår klass om vi inte kunde prata om självskadebeteende. Det kunde vi inte, svarade hon, eftersom andra då kunde få samma idé. Jag ville bara få hjälp av en vuxen jag litade på att förstå något så obegripligt som självskadebeteende. Men av hennes svar förstod jag att det var tabu, så jag testade själv istället. Och det var underbart. Dagarna blev lättare för på kvällarna kunde jag få ångesten att försvinna genom att skada mig själv.

Annonser

8 thoughts on “2. Det här är feminism inte för mig…

  1. Oj det här känns igen från skoltiden. Det där med tjejträet i brännboll hatade jag och minns hur många tjejkompisar på allvar trodde att de inte kunde använda något annat. Själv vägrade jag, det var förnedrande och förminskande. Och killarna som var hårdhänta, som tog sig friheter mot tjejerna, ja det betydde ju bara att de gillade en och så hamrade man in i flickorna att det liksom är ok att en kille agerar som ett svin. Jag passade aldrig in någonstans under skoltiden.

    • Det värsta är att i den åldern vet man inte riktigt vad som är fel. Jag kände att det var fel att till exempel säga tjejträet, men jag hade inte förmågan att förklara varför. Det var ju helt enkelt så det hette!

  2. Hög igenkänning här. I allt från tjej-träet i brännboll till att som flicka fungera som ”lill-mamma” åt pojkarna i klassen. Jag minns inte ord som ”hora” och liknande men det var mycket kring pojkars och mäns sexualitet. De jagade oss flickor på rasten, brottade ned oss och försökte pussa oss och slita av oss tröjorna. En av pojkarna tog med sin pappas porrtidningar till skolan, rev ut sidorna på nakna tjejer och spred dem över hela skolgården.

  3. Jag hatar hur mycket jag känner igen mig i det här. I mellanstadiet utsatte pojkarna i min klass flickorna för våld ibland, men jag såg aldrig några konsekvenser av deras beteende, bara samma gamla trötta visa med ”jamen, han gillar dig.” Verkligen? Min bror brukar krama mig när han vill visa att han tycker om mig, inte ge mig en örfil.

    • Precis! ”Kärlek börjar alltid med bråk!” brukade de vuxna säga när vi flickor klagade över pojkarnas våld. Det är fel på så många sätt. Hur kan man lära småflickor att våld är ett tecken på kärlek? Och hur kan man sedan förvänta sig att vuxna kvinnor ska säga ifrån och gå när de har ett förhållande med en våldsam man?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s