Vardagsbifobi

– Nä jag vill inte vara tillsammans med en bitjej. Man vet liksom att hon inte är nöjd, hon kommer alltid vilja ha en kille också.

– Folk säger bara att de är bi för att de vill ha uppmärksamhet.

– Man får faktiskt välja! Antingen är man homo eller hetero!

– Det är normalt att testa sig fram men sedan upptäcker man om man gillar killar eller tjejer.

– Hur kan du vara bi när du har pojkvän? Du är väl bara kär i honom?

– Man kan väl inte säga att man är bi om man inte varit med båda könen!

– Haha hon är inte bi, hon är bara lösaktig! Fast det är väl samma sak!

Annonser

Sviniga gener?

Genus är konstruerat. Vi föds lika men uppfostras olika och blir därför olika. Det är ingen åsikt, det är fakta.

Att det är så ger mig hopp. Bara för att X är ett svin betyder det inte att alla män är det. Framtida generationer kan uppnå jämställdhet. Med kunskap kan vi förändra.

Men så tittar jag lite på djurvärlden, och då försvinner hoppet. Djurhannar våldtar honor, andra hannar och även djur av andra arter. De utplånar konkurrerande hannar och ungar som inte är deras egna. Människan är ett djur. Människohannar våldtar och mördar. Kanske har antifeministerna rätt? Kanske ligger det i deras gener att vara kvinnoförtryckande svin? I så fall är lösningen mycket enkel: avrättning. Tillåt endast män med osviniga gener att föröka sig. För artens bästa!

Nä jag bara skojar. All forskning visar att manlighet är konstruerat. Men visst vore lösningen enklare om det inte var så?

Om jag blev gravid?

Tänk om jag blev gravid. Det hade varit ett misstag. Jag vill inte ha barn nu. Det passar inte. Jag har inte råd. Det får bli senare. Ändå skulle jag bli glad, och jag skulle vilja behålla det.

Tänk om jag gick med mitt lilla barn i min mage till MVC, nervös men förväntansfull, och fick träffa en barnmorska som börjar ställa frågor om min livssituation. Jag föreställer mig att jag berättar om mina bekymmer över ekonomin (det är ju så dyrt att ha barn och jag har nästan inga pengar!) och om mina psykiska problem (depressioner, ångest, ätstörningar) som försvinner och dyker upp. Jag delar min oro över att bli en dålig mor. Risken finns också att jag blir en bra mor till mitt barn, men att mina krafter inte räcker till för att ta hand om mig själv. Alla dessa tanker skulle jag anförtro åt barnmorskan, för hon har gjort det här för, hon vet bäst.

Men tänk om hon svarar:

Det låter inte som att du är riktigt förberedd än. Jag kan tyvärr inte låta dig genomgå den här graviditeten. Det vore varken rätt mot barnet eller mot dig själv. Vet du, vi bokar in en avbrytning om några dagar och i samband med det får du träffa vår psykolog. Har du sett att vi har Bli Mamma-kurser? Jag rekommenderar att du går några av dem, så är du mer förberedd nästa gång!

Tänk om jag blev tvingad till abort. Det hade varit ett fruktansvärt övergrepp och med mina psykiska problem vet jag inte vad som hade kunnat hända. Tack och lov finns inte den risken för mig, idag, i Sverige.

Men när en kvinna blir tvingad att avstå abort är det exakt samma övergrepp.

Idag i Sverige skulle jag inte bli tvingad att genomgå en graviditet, men abortmotståndarna blir fler och fler. I Sverige är de inte så många att de utgör ett hot, inte idag, men kanske imorgon? I övriga Europa är de desto fler och starkare, och lyckas de påverka EU kommer även vi påverkas. Rätten till fri abort borde vara en självklarhet, men vi måste slåss för den rätten! Det allra minsta man kan göra är att rösta feministiskt i EU-valet.

Filmkväll

Sambon har en stor filmsamling. Igår ville han se en film och generöst nog fick jag välja. Jag har tittat igenom samlingen hur många gånger som helst och det finns inget däri jag vill se. Därför sa jag att jag kunde tänka mig vilken som helst, så länge regissören var kvinna. Han kunde inte hitta någon, blev förbannad och sa att jag hade för höga krav. Han drog till med att det är sexistiskt att bry sig om regissörens kön; filmens kvalitet måste få avgöra.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

  • att ordet feminist ger lite dåliga vibbar. Det låter liksom som att man vill att alla män ska dö och kvinnorna ska ta över världen!
  • att kvinnor inte förtrycks eftersom vi alla har samma rättigheter och skyldigheter. Kvinnor måste bara stå på sig lite mer!
  • att man inte ska fokusera så mycket på kön utan på individen. Det är inte åttio procent män i ledningsgruppen, det är hundra procent individer!

Jag orkar bara inte.

 

 

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Jag kan inte minnas att jag haft några fördomar om feminismen innan jag blev feminist själv, eftersom jag inte minns att jag någonsin inte varit feminist. Däremot trodde jag länge att alla var feminister! Alltså alla jag tyckte var någorlunda vettiga. Så var icke fallet. Många av mina vettiga menade att feminister kämpade för något som redan fanns (jämställdhet mellan könen), kämpade för införande av matriarkat, ville utrota män, var fula och arga eller hade blivit svikna av män och blivit bittra. Det var ett tråkigt uppvaknande att inse att så många missförstått feminismen, men i och med det blev jag ännu mer övertygad om att den behövs!

3. Jag började kalla mig feminist när jag var…

Jag minns inte när jag hörde ordet första gången. Jag har inget minne av att jag känt till betydelsen av feminism och inte identifierat mig med den. Feministisk aktivism finns, på olika sätt, sedan åtminstone ett sekel i min släkt och jag har vuxit upp med berättelser om kvinnor som kämpat för rättvisa, ibland i sina egna hem, ibland i föreningar, ibland för sig själva, ibland för sina medsystrar. De har på så sätt kämpat för mig. De har gjort vad de kunnat för att jag ska ha det bra, dels genom att skapa en stark och trygg familj, och dels genom att förändra samhället.

Jag antar att jag har varit feminist så länge jag kan minnas. Men det betyder inte att jag varit insatt i feministiska frågor eller kunnat se förtryckande strukturer. I gymnasiet upptäckte jag till exempel att jag själv bar på kvinnoförakt. Den insikten kom verkligen som en chock och som jag skämdes! Jag kände mig som en förrädare, och det var jag ju också, om än omedvetet. När jag såg mitt eget kvinnoförakt kunde jag också se hur stor makt samhällets normer hade över mig, trots att min familj uppfostrat mig med feministiska värderingar.