1. Det här är feminism för mig…

För mig är feminism KvinnSam. Det är ett bibliotek för genusforskning som har funnits i över femtio år och dess personal är så kunnig, hjälpsam och inspirerande! Från början hette KvinnSam Kvinnohistoriskt arkiv och var en ideell förening.

I deras databas är normen kvinnan, inte mannen. Använder jag sökordet kropp är det inte den skenbart neutrala (vita mans)kroppen jag finner utan kvinnokroppen. Lärare, präster och affärsanställda är sökord. Är man nyfiken på män som varit lärare, präster och affärsanställda är får man vara så god att lägga till män efter. Så här förklarar de själva ämnesorden:

Ämnesorden är valda ur ett konsekvent kvinnoperspektiv, dvs ämnesordet kvinnor är alltid underförstått. Ämnesordet författare avser kvinnliga författare, med ämnesordet poliser menas kvinnliga poliser (eller möjligen manliga poliser i relation till kvinnliga kolleger/brottslingar). Vill man söka poster om manliga brottslingar, författare etc lägger man : män till sökordet, t ex brottslingar: män. Andra texter om män kan man hitta genom att söka på manlighet, mansrollen, fäder osv.

KvinnSam är feminism för mig för att det skapades av kvinnor om kvinnor för kvinnor eftersom det fanns ett behov som männen inte tillgodosåg med sin forskning och verklighetsbeskrivning. De tre grundarna (Eva Pineus, ordförande för en av Fredrika-Breme-Förbundets lokalavdelningar, samt Asta Ekenvall och Rosa Malmström, bibliotekarier på Göteborgs universitetsbibliotek) var så kallade starka kvinnor, med andra förutsättningar än de flesta andra kvinnor i Sverige vid den tiden. De hade förmågan att identifiera problemet och även påbörja en lösning.

Kommande texter om feminism

Jag läste på Hej Blekk att Onekligen dragit igång en liten bloggutmaning. Den går ut på att man ska skriva tio blogginlägg om feminism under rubrikerna:

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

Det verkar kul tycker jag så jag tänker ge det ett försök!

Patriarkatet gör en sjuk

Ett par månader efter studenten ringde jag Sjukvårdsupplysningen. Jag stod inte ut längre. ”Jag, jag vet inte vad jag ska göra, jag tror jag har, att jag har… bulimi…” stammade jag fram i telefonen. ”Vad ska jag göra?” Sjuksköterskan i telefonen tipsade mig om en mottagning jag kunde ringa till. Jag skulle inte behöva gå via Vårdcentralen, vilket var en himla tur, för det hade jag aldrig klarat av. Så fort jag lagt på ringde jag ätstörningsmottagningen. Jag visste att jag antagligen inte skulle skulle lyckas samla mod en gång till. Efter ett halvår fick jag börja i KBT. Min psykolog och jag gjorde scheman och sakta men säkert började energin komma tillbaka. De första veckorna var som väntat fruktansvärda, men sedan blev det faktiskt bättre. Vi fokuserade mest på mitt beteende, men också en del på mina tankar. Mina ätstörningar var ett personligt problem som jag hade med mig själv. Det var jag som inte var nöjd med mig själv, det var jag som var tvungen att omvärdera mina tankar kring skönhet och hälsa, och framför allt måste jag sluta vara så hård mot mig själv.

Jag önskar att min psykolog pratat om kvinnoförakt, om kvinnokroppen som patriarkatets smycke, om min sjukdom som ett symptom på ett förtryckande samhälle. Jag var redan feminist sedan flera år, men när jag var sjuk kunde jag inte få ihop patriarkatet med mina ätstörningar. Mina analyser sträckte sig till samhället är utseendefixerat, fetma är en folksjukdom och det är inte konstigt att man vill se ut som framgångsrika personer, det vill säga inte särskilt långt. Det krävs en feministisk analys analys för att förstå ätstörningar. Med en sådan inser man att problemet är större än en själv, det är kollektivt och måste hanteras på ett annat sätt. Jag blev sjuk för att jag inte klarade av att hantera ett förtryckande samhälle. Det säger mer om samhället än om mig.

Slipp tänka med hormonspiral!

Malou efter tio pratades det om preventivmedel i förmiddags. Det har visst kommit en ny snällare hormonspiral med mindre hormon och därför mindre biverkningar. Gynekolog Rika Hammarström verkar tycka att den är superbra.

Malou: Men om man inte har fått barn, ska man ändå använda spiral?

Rika: Absolut, absolut! Den är så säker metod, för man måste komma ihåg att en hel del flickor glömmer sina p-piller. Ibland de slarvar med att köpa ut och så tänker att ah, de går en månad utan och plötsligt är de gravida!

Det är alltså bättre att använda spiral eftersom unga kvinnor är så glömska och slarviga att de går och blir gravida trots att de fått p-piller utskrivna. Varifrån kommer denna fördom? Trots att vi i Sverige har tillgång till både abort och akut-p-piller (som reserv om man nu skulle glömma sitt p-piller) är min upplevelse att tjejer som äter p-piller är väldigt noggranna med att ta tabletten vid samma tid varje dag. Man hittar på minnesregler, gör det till en del av kvällsrutinen, sätter en påminnelse på mobilen. Tjejer lär sig tidigt att ta ansvar för sig själva (och andra) i allmänhet och för sina kroppar i synnerhet. Vi lär oss att förändra kroppens utseende, hur vi ska göra för att kroppen inte ska väcka negativa känslor hos andra utan istället positiva (men inte för positiva så klart!). Vi lär oss att dölja våra kroppsfunktioner. Vi lär oss att inte bli gravida.

Idén om att tjejer är slarviga med preventivmedel kommer ur åsikten att tjejer behöver tas om hand och inte vet vad som är bäst för dem själva. Samma värderingar låg bakom att kvinnor inte fick bli myndiga och att preventivmedel var förbjudna. Man trodde att kvinnor skulle börja ha en massa sex om de fick tillgång till preventivmedel, och det skulle inte vara bra för dem! Samma sak gällde förbudet mot abort. På den tiden motboken användes för att köpa alkohol fick kvinnor endast köpa en bråkdel av vad männen fick, så att de inte skulle dricka för mycket, de tanklösa stackarna! Och nu finns fördomen att tjejer inte kan komma ihåg att ta ett litet jävla piller en gång om dagen! När ska samhället börja lita på att tjejer kan ta hand om sig själva och sina egna kroppar?

En vanlig vinterkväll

Det är vinter och kväll. Ingen snö och därför kolsvart. Jag är 16 och ensam på väg hem. Jag är den enda som går av bussen vid min hållplats. Av någon anledning kan jag inte gå samma väg som jag brukar. Istället för att korsa det lilla torget måste jag gå längs med butikerna. Det är en smal plattform med staket på ena sidan och butikernas fasad på andra. När jag går upp för trappan som leder till den känner jag närvaron av en annan person. Plötsligt går en man precis bakom mig. Jag vågar inte vända mig om, men jag hör hans steg och andetag nära nära. När jag skyndar på stegen gör han det med.  Mina sinnen är helt fokuserade på den okända mannen och det enda jag upplever är hans närvaro. Jag tänker att ingen kan se mig. Torget är avskärmat, ingen kan se mig förrän jag passerat husets hela långsida. Det är tre butiker. Jag går förbi den första och även den andra. Sedan ser jag hur hans hand förs framåt. Jag ser den bredvid min midja och sedan är den snett framför mig. Jag håller andan, trycker armarna mot kroppen, drar axlarna mot öronen, tänker att jag är i hans famn fast han inte rör mig. Snart är jag fångad tänker jag.

Då tar han tag i den tredje butikens dörrhandtag och går in.

Jag skakar, svettas, mår illa, förstår inte. Han är borta. Jag är ensam igen. Då skäms jag, för enda anledningen till min rädsla är hans kön. Och han kan ju inte rå över sitt kön. Men det kan inte jag heller.

Avvikande utan att det märks

Jag lever i ett heterosexuellt förhållande, men jag är inte heterosexuell. Jag försöker inte dölja min sexualitet, men det är nog sällan andra märker av den. Folks läggningar syns ju tydligast i deras val av partner, och min partner är en man. Egentligen är väl ändå sexuella läggningar en privatsak? Det är väl ingen annans angelägenhet vem eller vad som intresserar en? Det är ju sant. Jag vill inte berätta för andra om vad jag gör i sovrummet, och jag vill inte höra vad andra gör heller, undantaget ett fåtal individer jag står mycket nära.

När jag söker mig till hbtq-grupper blir jag behandlad som lesbisk. Tills det kommer fram att jag har pojkvän. Då blir stämningen lite stel ett ögonblick och några rynkar pannan lite. Inte så konstigt egentligen, de vill ju ha en heterofri zon, och så dyker jag upp och heteroar till stämningen.

Men både hetero- och homogrupperna är snälla. De säger att läggning inte spelar någon roll, alla får vara med. Och jag är övertygad om att de menar vad de säger. De bryr sig inte om min läggning, jag får vara med trots att jag är bi.

Det är bara det att trots inte känns så inkluderande.