Frisk?

Jag har varit (relativt) ”frisk” från ätstörningar i några år nu. Jag äter, jag kräks inte och jag kan till och med träna lite ibland utan att bli besatt. Kroppen ser frisk ut, beteendet ser friskt ut. Men jag känner fortfarande ett otroligt starkt hat gentemot min kropp. Mitt beteende har varit friskt så pass länge att tankarna borde hunnit följa efter. Men icke. Jag vet inte hur länge jag står ut med detta överväldigande självhat. Men när jag ser mig i spegeln tänker jag inte ”usch vilken ful tjej” som man skulle kunna tro utan ”det där är inte jag”.

Problem med könsidentiteten

Får jag vara intergender när jag är kvinna, lever som kvinna, ser ut som en kvinna? Kan jag vara intergender när allt med min person är kvinnligt och feminint och min partner är en heterosexuell man? Kan jag vara intergender när nästan allt i mitt liv upprätthåller tvåkönsnormen? Hur är man ens intergender?

Min könsidentitet känns som ett fängelse, men jag vet inte vad som skulle vara bättre. Kanske är det i själva verket det som är att vara kvinna?

Män på jobbet

Jag har fler manliga kollegor nu än någonsin. Det är ju kul. Mångfald och jämställdhet. Alla killar som väljer att jobba med vård och omsorg är värda sin vikt i guld eftersom de bidrar till att utvidga mansrollen och höja statusen på kvinnoyrken samt räddar oss fruntimmer från obehagliga mansgrisar till vårdtagare, blir inofficiella ledare och kan lyfta tunga grejer med sina starka muskler.

Nu är jag både seriös och ironisk för jag vet inte vad jag ska tycka om denna förändring. Teoretiskt anser jag att det behövs fler män i vården; män som bryter mot normen och visar att det är okej att som man inte ta avstånd från sådant som anses kvinnligt. Dessutom är olika erfarenheter, bakgrunder och infallsvinklar till nytta på alla arbetsplatser, om man anstränger sig för att ta tillvara på dem.

Mina egna erfarenheter är inte lika positiva. Männen på min arbetsplats är undersköterskor och vårdbiträden. Ingen av dem är chef eller arbetsledare eller liknande. Ändå väger deras ord mycket tyngre än vi andras.

Ju fler män som börjat på jobbet desto tyngre har kvinnornas arbete blivit. Många vårdtagare accepterar inte att män hjälper dem med till exempel att duscha. Det betyder att kvinnorna måste göra en större del av det mer ansträngande arbetet. Självklart ska en vårdtagare ha rätt att inte få hjälp av män om hen inte vill det, det säger jag absolut inget om! Många (kvinnliga) vårdtagare känner sig obekväma och oskyddade när de är ensamma med män eller har negativa erfarenheter av dem och med tanke på att de i egenskap av vårdtagare redan befinner sig i en utsatt situation ska sådana känslor givetvis tas på största allvar.

Förut var min arbetsplats en kvinnlig frizon för mig. Det betyder inte att mina kollegor var feminister, det var nog inte så många som var det, men de var inte män. Män finns det gott om i nästan alla delar av mitt liv och det var skönt att komma till en plats där kvinnors intressen stod i centrum på rasterna och där man inte behövde förklara självklara saker. Att diskutera olika typer av konstgjorda naglar, kungliga bröllop, klimakteriet, äkta och oäkta män var inget som behövde ursäktas eller undvikas. Vi behövde inte oroa oss för att män skulle känna sig exkluderade av våra samtalsämnen. Även om den inte alltid stämmer finns idén om att män blir uttråkade av kvinnliga intressen hängande över samtalen i lunchrummet.

Jaja det är som det är antar jag? Vi måste kanske acceptera att mer jämställdhet ibland försämrar kvinnors situation, åtminstone till en början?

Det händer aldrig mig

Ingen säger åt mig att åka ”hem”. Ingen ifrågasätter min rätt att leva mitt liv i det här landet. När jag ser ”bevara Sverige svenskt” sprayat på fasader vet jag att min kropp har en självklar plats i rasisternas förvridna utopi. När jag kritiserar det svenska samhället får jag inte höra att jag ska vara tacksam att jag får bo här över huvud taget och kan flytta om det inte passar. Jag får inte höra att jag ska anpassa mig.

Ingen säger att jag är snygg trots min hudfärg. Ingen frågar vilken färg min fitta har. Ingen ser min kropp som ett exotiskt experiment. Ingen frågar vilka sjukdomar man kan få av mig.

Jag kan omnämna någon som invandrare/flykting/afrikan/arab/muslim och även om personen själv inte håller med om definitionen kommer andra ändå lägga större vikt vid min ignoranta åsikt än vid den kategoriserades. Jag kan använda rasifierade personer som en krydda för att vidga mina vyer och berika mitt liv, och komma undan med det. Jag skulle kanske till och med få beröm och kallas fördomsfri, vidsynt och tolerant. Jag kan säga att mångkultur är viktigt för samhället och njuta av valda delar av det samtidigt som jag drar nytta av att min kultur värderas högre.

Jag kan hävda att jag är svensk och att Sverige är mitt land och ingen kommer ifrågasätta det. Ingen kommer fråga om jag är född här eller om mina föräldrar är det. Ingen kommer fråga om jag känner mig svensk och hur det i så fall känns. Mina handlingar och åsikter kommer inte förändra huruvida jag tillåts vara svensk eller inte.

Jag är privilegierad. Det är skönt att jag slipper utsättas för all skit rasifierade möter varje dag, men jag äcklas av att jag klarar mig på bekostnad av andra.

Rädslan i bifobi

Bifobi är, liksom homofobi, ingen fobi enligt den medicinska definitionen. Spindelfobi eller torgskräck innebär en förlamande överdriven rädsla medan bifobi bland annat består av oförståelse, förakt, misstro och förnekelse.

Men jag hävdar att rädsla ändå utgör en stor del av bifobi. Monosexuella kan inte helt förstå vår sexualitet och det gör dem rädda. I ett förhållande mellan en bisexuell och en monosexuell känner den monosexuella en rädsla för att inte räcka till, sexuellt eller emotionellt. Tanken om att den bisexuella har ett behov som inte tillgodoses ligger latent hos den monosexuella under större delen av förhållandet men blommar ut ibland, oftast när någon annan del av förhållandet knakar.

Som bisexuell vill man troligtvis lindra sin partners rädsla och försäkra hen om att hen visst räcker till. Men det är inte varje enskild bisexuells ansvar att trösta osäkra bifober, hur mycket vi än älskar dem. Det är upp till bifoberna själva att ta itu med sina rädslor och fördomar och inte utmåla oss som potentiellt otrogna och opålitliga.

Att ens partner uttrycker oro över vad ens sexualitet kan få för konsekvenser för förhållandet känns givetvis kränkande men också genant. Det är pinsamt att vara en person andra känner att de inte kan lita på och det är inte säkert att man orkar söka stöd hos sina vänner, vilket bidrar till att problemet hålls hemligt och det är lätt att tro att detta är något privat som bara drabbat en själv och ens partner. Men det här är inget individuellt problem, det är en viktig komponent i förtryckarstrukturen bifobi som kommer av att bisexuella gång på gång framställs som mer experimentella, promiskuösa och omogna än monosexuella.

I alla förhållanden kan givetvis rädslan om att någon ska träffa en ny finnas. Skillnaden mellan vanlig osäkerhet och bifob rädsla är att bisexualitet i sig, till skillnad från homo- och heterosexualitet, framställs som ett hot mot förhållandet.

Själviskhet, barnlängtan och att vara mamma åt sin partner

Ungefär samtidigt som jag blev fertil vaknade en barnlängtan inom mig. Det kändes nästan outhärdligt att behöva vänta till efter gymnasiet med att göra verklighet av min önskan. Jag drömde inte om jobb eller man, jag drömde om barn och ett litet hus. Även under de perioder jag använt hormonella preventivmedel har jag inbillat mig att kanske kanske blivit gravid och till och med upplevt symtom.

Jag har gått i samtalsterapi i många år. Senast gick jag hos en psykologstudent en gång i veckan tre terminer. Att gå i terapi är oerhört givande och jag önskar att jag kunde fortsätta med det, men jag har inte lika stora behov som tidigare. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv bättre och nu hade terapi snarare varit en lyx än en behandling. Något av det viktigaste jag fick lära mig tillsammans med psykologstudenten var att i högre grad prioritera mig själv och mina egna behov; att bli mer självisk helt enkelt. Jag har nu övat på detta under flera år och många gånger har det dåliga samvetet vunnit och jag har uppoffrat mig för någon annan på bekostnad av mitt eget mående.

Sakta men säkert har det dåliga samvetet dock minskat och omsorgen om mig själv ökat. I takt med detta har jag märkt att min längtan efter barn minskat. Jag har inte samma behov av att vårda någon annan och jag blir arg när folk försöker utnyttja mig. Förut kände jag att min livsuppgift var att ta hand om nära och kära men jag blev dränerad och kunde inte se mitt eget värde.

Innan jag började prioritera mig själv hade jag en pojkvän som jag vårdade som ett barn. Jag gav och gav fysiskt och psykiskt av mig själv och tillbaka fick jag tacksamhet, men nästan inget annat. Han var helt beroende av mig och eftersom jag älskade honom lät jag honom ta så mycket han behövde av mig. När jag ibland behövde hans stöd fick jag det inte. När jag mådde dåligt blev han ledsen för att jag var det, eller fick dåligt samvete och skämdes för att han trodde att han hade gjort något fel, eller drog sig tyst undan tills jag var som vanligt igen. Han reagerade precis som ett barn.

Precis som relationen med den killen föreställer jag mig föräldraskap nu. Som förälder har man inget annat väl än att ge av sig själv alltid och hela tiden, och man kan knappast räkna med stöd från barnet. Vill jag verkligen ingå en sådan relation igen?